Effektiva italienare

Sverige 1, Giovinco 2

Ungefär så skulle matchen kunna sammanfattas. Sverige hade väl runt femtalet riktigt farliga chanser, kryddat med en hel del halvchanser, medan italienarna mäktade med två riktiga chanser, och två mål. Gott så.

Giovincos genialitet avgjorde matchen. Helt. Framspelningen till ledningsmålet var rent magisk. Fantastisk förstatouch, och briljant passning. Vinstmålet fixade han helt (nåja) på egen hand. Han höll sånär på att dribbla sig emellan Emil Johansson och Gustav Svensson. Svensson rev dock ikull honom. Redan där kände jag det. Och visst, Giovincos utsökta frispark sökte Acquafrescas pannben, och segermålet var ett faktum.

Italien försvarade sedan sin ledning föredömligt, och trycket blev inte så himla farligt från Sveriges sida, även om man mäktade med en duktigt snygg reduceringsboll signerad Ola Toivonen.

Utvisningen på Balotelli, som gjorde första baljan mycket snyggt, får anses tveksam. Visst träffade han med foten i närheten av Pontus Wernblooms ädlare delar, men frågan är hur mycket med flit det egentligen var? Såg svårbedömt ut enligt mig.

Segern kändes logisk (alla segrar är rättvisa...), trots Sveriges markanta spelövertag. Rent chansmässigt var svenskarna definitivt värda mer, men på något konstigt sätt kändes det ändå rättvist.

La Formica Atomica - jag bugar och bockar å det ödmjukaste.

Ciao!